tisdag 13 mars 2012

Syjuntans lov


Min kära mor, eller Mommo som vi kallar henne hos oss, är medlem i en junta. Under hela min uppväxt har hon träffat sina väninnor under förevändningen "syjunta". Deras gemensamma nämnare är att de alla flyttat till Åland. Det kan i sin tur delvis ha med de åländska männen att göra. 

De gånger juntan träffades hemma hos oss kan jag inte minnas att någon av dem handarbetade. Men träffas skulle de. Äta lite gott och prata, prata, prata vuxenprat. Jag hörde mumlet därute i vardagsrummet när jag gått och lagt mig.

Idag är jag en mogen kvinna och min ännu mognare mamma är fortfarande juntamedlem och har äntligen börjat handarbeta. Med mina beräkningar börjar det vara närmare 40 år som tant-ligan har samlats, kanske mer.

Långt före scrapbooking slagit igenom visste dessa damer hur man samlar på minnen. Boken om syjuntan startades 1977.

Fantastisk läsning med regelbundna rapporter om livets skeden för var och en av damerna och i förlängningen även efterföljande generationer, barnen och barnbarnen.


En av damerna är min gudmor. En annan var min eftermiddagstant innan jag klarade mig själv efter skolan. En av dem har till allas sorg lämnat jordelivet. Vi är en hel skara avkommor i ungefär samma ålder som har vuxit upp med  syjuntan som gemensam grund. Det är något vi kan vara stolta över. Vi har mammor som tar hand om varann, stöder varann och gläds med varann. 

Som barn tog jag det som en självklarhet att kvinnor är med i juntor. Som vuxen kvinna med egna barn kan jag konstatera att juntor finns, men inte är självklara. Mina barn får inte somna till tant-mummel.

Borde jag göra något åt det?

1 kommentar:

  1. Härligt att få ha en så lång gemenskap!! Ett av namnen e bekant åxå för mej:) Från min tid på Åcs.
    Ha de/ Tove

    SvaraRadera