torsdag 10 januari 2013

Rana och restgarner


Det var en gång en dammig påse som låg längst ner på en hylla på en loppmarknad. Påsen var knökfull och några gamla papperslappar skymtade genom ytan. Nyfikenheten tog överhanden och påsen fick följa med hem. Så klart.


När jag nyfiket plockade upp kartongbitar från havregrynspaket med siffror och garnsnuttar fick det mig att tänka på en ordningsam person. Metsämaa; skogsmark.


Uusi raanukuvasto: Ny ranakatalog. 
Så vidare ny såg den inte ut att vara. 
Och vad i hela friden är en rana?


Jo, en rana är en väggbonad vävd i yllegarn, men om den är smal kallas den vepa, fick jag lära mig i den Wirtuella uppslagsboken. I häftet presenterades randiga ranor i allsköns färgkombinationer. Fastän jag sett ranor tidigare har jag inte kunnat uppskatta hantverket i dom.

För mig har det varit som trista väggbonader. Det ska bli ändring på det nu. För jag kan lära mig mer om färgerna, om symboliken, om tekniken och våga betrakta "på riktigt". Kärleken kan växa om jag ger den tid.


För med tätt vävda ylletrådar smälter färgerna in i varann och om jag tittar riktigt djupt så är det nog tjäderkluck jag hör. Där bakom tallarna. Marken är mjuk under mina fötter och solen vill verkligen upp idag igen. Råkallt men friskt.

En rana.

En känsla.


Men jag har ännu ingen egen rana och knappast gör jag en heller, men jag lovar att tänka stort och vackert när jag hugger stickorna i alla ullgarnsrester som gömde sig i påsen. Lämningar efter en flitig ranavävare. 


Har du en rana?

8 kommentarer:

  1. Det var nog en rana vi hade hemma då jag var liten. Den gick i vinrött, grått och svart. Jag kan ännu se den framför mig, men inte visste jag att det hette rana!

    Vilket mysigt fynd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir som med så mycket annat, tror jag. Ögonen öppnas och jag kommer att se ranor i parti och minut den närmaste tiden. Vilken känsla hade din/er rana?

      Radera
  2. Jag minns min mormors ranor som färgsprakande glädjevävar. De var mycket vackra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade hon gjort dom själv, Bibbi?

      Radera
    2. Ja det hade hon. Hon var jätteduktig med sina händer. Hon vävde mattor och ranor, handdukar och dukar. Hon stickade, virkade och sydde flamskvävnad. Dessutom sydde hon kappor och andra kläder. Hon var jätteduktig.

      Radera
  3. Vilka vackra och klara färger det var på garnet du fann. Det ska bli spännande att se vad du får till av det. Det är härligt med fynd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en sjutusan till mormor det. Då förstår jag varför dina fingrar är nästintill hysteriska ;) Jo, färgerna är helt i min smak. Jag tycker också det ska bli spännande för jag har ingen aaaaning ännu. Men garner berättar nog. Bara man väntar ut dom.

      Radera
  4. Mamma var från Finland,så hon vävde ranor,mattor och handdukar,hon stickade och sydde våra kläder.Men var ranor och mattor tagit vägen under livets gång har jag ingen aning om.Jag har tre vepor kvar efter mamma, hade en rana som kallades midsommareld men den är helt spårlöst borta.

    SvaraRadera