Alpacka pulsvärmare

Ge mig värme! Jag är uppvuxen på en blåsig grupp av öar mellan Stockholm och Åbo.

Jag minns snökojan mellan postlådorna och häcken och den hade flera ingångar. Jag minns vintrar med -25 graders kyla och fruset vatten i stallet för 12 hästar. Vi var ute jämt. Men frös jag? Inte vad jag minns, konstigt nog. Jag måste ju ha frusit men tinade snabbt upp igen så fort värmen kom åt.

Jag minns också att jag för snart 17 år sedan flyttade upp till det jag trodde var Lappland: Österbotten. Första vintern gick jag med dubbla långkalsonger och lärde mig hastigt att sticka sockor. Oh, denna kyla. Jag minns hur svårt det var att hitta en någorlunda snygg mössa. Ja, snygga mössor fanns det ju, men dom förvandlades i kontakten med min huvudknopp. Så än idag...

Här sitter jag ganska många år senare och fryser ännu. Därför gör jag som så många andra. Lagar pulsvärmare.

Mjuka, varma, långa, sköna och ylliga. Värmegaranti. Tror jag. Bara dom skulle bli färdiga nån gång. Det finns så många andra projekt som också har stickorna kvar i sig och som också vill bli färdiga. Just till dessa pulsvärmare är det specialstickor.

Jag vet inte om det syns, men stickan är fyrkantig. Hörde att det fanns och ville ju prova. Just dessa vårdar jag ömt. De är inköpta på stora stickmässan i London hösten 2011; en av livets större händelser. Skönt med trästickor och på nåt vis blir stickningen jämnare. Jag tenderar att ha lite bråttom ibland...

Så snart är jag varm igen. Efter 17 år i kylan .