Virka, kroka, sticka

Jag vet inte hur det är med er, men jag fick halsdukar på hjärnan efter senaste uppropet. 

Snabbt går det.

Man behöver göra bara en.

Restgarner funkar.

Man kan växla vilt mellan teknikerna. 

Den orange-gul-vita är virkad på längden och den blåtonade är krokad med omslag. Pyntade med fransar. 

Till mig själv har jag stickat en halstub i alpacka bouclé. Den är mjuk som en kattunge och väger bara 50 gram. Jag hade bokat fler nystan, men kan glatt konstatera att garnet räcker till fler kattungar. 

Nej, halstuber var det ju. 

Jag lade upp 70 maskor på 7mm stickor och stickade runtrunt med bara räta maskor tills garnet tog slut. Enkelt så det förslår. Jag vill ha halstuben så smal att den behöver dras över huvudet och så lång att den korvar sig upp till öronen. 

Nu får jag snällt komma ihåg att handtvätta den bara... 

Ett klassiskt kort kom med posten tillsammans med värmande gåvor. Gåvorna flyttade snabbt till hållplatsen för snabb avfärd i garnrummet medan kortet dröjer sig kvar på köksbordet. 

Att få sätta sig ner med handarbetet är själamat och hjärnmedicin. 

Livet har visat mig att kroppen är i ganska bra skick och hållbar, medan hjärnan och själen behöver extra omsorg för att hålla länge. Klart att det knakar och värker i knäna vid väderomslag nu och då, men i det stora hela så har kroppen klarat sig bra genom stormarna. Hjärnan och själen har däremot visat nötning som behöver tas omhand. Byggas upp. Repareras. Det gör jag gärna med handarbete. 

Kunskap och garn är inte tunga att bära. 

Därför blev jag garnmorska.