Det var väldigt länge sedan jag stickade med alpackagarn. Min vän hade ett nystan som hon färgat själv och ville gärna utnyttja det till fullo. Det fanns en längtan efter sockor, men eftersom garnet inte tål nötning som förstärkt sockgarn fick det bli nattsockor. Så mjukt och halt och lätt att sticka med.
Sockorna stickades från tårna uppåt för att om möjligt använda hela nystanet. När sockskaften var lagom långa fanns det många metrar kvar. Vad göra?
Jo, handledsvärmare eller pulsvärmare som de också kallas.
Inte blev det stora rester kvar.
Själv använder jag handledsvärmare vintertid, gärna alpacka då, för det är så mjukt och ostickigt. Det värmer mer än man tror.
Samtidigt som jag stickade de handledsvärmare min vän skulle få virkade min mamma motsvarande åt mig. Hon virkar ofta i bakre maskbågen så strukturen blir randig. Det blir så stiligt.
Så nu har jag nya duvblå snyggisar som väntar på kylan. Tack mamma!
Det man sår får man skörda.
Nu kan vintern komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar